Fy fan för att vara mellanbarn..

Kommer aldrig först,

Kommer aldrig sist.

Ska alltid anpassa sig efter dom andra,

Som skriker högst och mest.

Har jag sett de nångång?
Ohhh ja.. Ofta och tusen gånger..

Jag har tre barn.

Christina - Störst - hörs mest - vill synas, centrum!

Katarina - Mellan - stå tillbaka - osynlig - backar undan!

Kevin - Minst - Hörs - Gnällig - Bortskämd!

Jag behandlar mina barn lika, gör ingen orättvisa.

Ingen är bättre i mina ögon än den andra.

Men fan vad satans förbannad jag blir när man utnyttjar det!

När jag ser mitt barn sätts åt sidan.

Men, som vanligt står jag där,

Tar emot tårar och kommer alltid att finnas där, alltid!

Jag gör ingen skillnad, men gå inte för långt.

Lutar mig tillbaka och kollar av tillvaron.

Sen tar jag saken i egna händer.

Tre, Två, Ett...

Förändring, för mig inte bakom ljuset.

Jag är inte dum, jag är för gammal för att tas för givet..

Mitt liv, jag bestämmer, jag krusar inte, aldrig, inte av någon.

Fått ordning på mitt liv, som barnen sa när dom var små,

Kan själv!